Det har gått dagar, veckor, till och med månader sedan jag författade ett inlägg här senast. Bloggtorka, kan man kanske kalla det, eller så har andra grejor prioriterats. Sedan jag packade ihop mitt liv i flyttlådor och försvann till någonting jag kan kalla mitt eget så har datorn inte varit prio ett. Den har knappt öppnats upp, utan TV:n och mobilen har ersatt mitt eventuella behov av sociala medier. Men tja, vi kan väl gå igenom lite grand som hänt under tiden.
För det första så har jag försökt vänja mig vid tanken på att ha en boyta på trettiotvå kvadratmeter, dessutom känslan av att vara ensam istället för att vara omgiven av familj och hundar cirka tjugofyrasju. Det känns rätt gött om jag får säga det själv. Och jag lyckas ändå hålla stället rent även om jag tidigare haft en tendens av att vara småslarvig. Men nu städar jag enbart för mig själv och bestämmer hur allting ska vara. Inredning osv, bland annat.
För det andra så minns ni säkert mina "500 days of K". Det där ständiga eländet om att försöka gå vidare när det brister i hjärtat så fort man tar ett enda steg bort från honom. Vi har inte setts på två månader nu. Även om vi har pratat lite då och då är det inte som innan. Visst han har skrivit till mig mitt i natten, men jag har sovit då. Så han lär ju fatta piken. Plus att sista gången jag träffade honom en natt i april, fylld av en berusad dimma i mitt eget huvud var jag min egen lilla dramafilm där jag bad honom att det här är sista gången och kan vi inte bara låtsas som om det inte betyder någonting just för inatt? Sedan blev det inga fler sådana nätter.
Istället började jag prata med T. Mest för att vi är bittra båda två, och för att vi hade jobbrelaterade saker att diskutera. Hemligt skvaller som ingen förutom vi besatt. Vi pratade flera timmar om dagen. Tills vi föreslog att vi borde ses. Egentligen gjorde det ont av ångest i min lilla mage då jag egentligen aldrig träffat honom utanför jobbet, och visste inte riktigt vilka förväntningar som fanns. Visst, det var oerhört konstigt första gången. Riktigt spänd stämning. Men den släppte. Nu ses vi så ofta vi bara kan. Majoriteten av skvallertanterna på jobbet vet ingenting. Vad jag vet. Vi håller det fruktansvärt hemligt. Egentligen inte för att det skulle spela någon roll, men är rädd att det hade påverkat stämningen där. Eller något. Men han är fin hursom.
Han är ett tanigt litet lammkött på enochsjuttionio som skedar en så nära det bara går när man ska sova. Som pussar en i nacken och inte bryr sig om att jag slänger min arm i ansiktet på honom när vi sover. Han är den snällaste jag vet och hans underarmar är helt såriga av brännmärken. Hans ögon är en blandning mellan brunt och blått. Alla säger grönbruna, men jag tycker att de är blåbruna. Han är vänsterpartist och tycker att jag är dålig på att förstå sarkasm. Han kan allting om fotboll och spelar det själv när han har tid. Gurka är den enda grönsaken han accepterar, och han har en fobi för att peta sig själv i ögat/ eller bli petad i ögat. Egentligen behöver han glasögon/linser, men eftersom linser ej är ett alternativ väljer han att se dåligt på långt håll. Knäppis. Men han är fin. Jag tänker såhär: om det känns bra och jag inte får en dålig känsla i magen så tänker jag fortsätta träffa honom. Går det åt skogen säger jag som honom: den dagen, den sorgen.
För det tredje så har jag sökt in till Apotekstekniker till via Lernia. 500 sökande, 30 platser. Känns lagom snävt och chansen verkar vara rätt liten med tanke på att det är både svenska och engelskaprov samt gruppintervju efter det. Men det hade varit så himla kul att komma in trots hård konkurrens. Annars får jag väl ta och boka ett möte med en studie-och yrkesvägledare för att komma på någonting annat att söka in till. Jag kan nog styra upp livet ändå. Det ska nog gå bra, ska vi se.
Fridens, mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar