Det enda som snurrar runt i huvudet denna vecka är termer i anatomi. Vilka enzymer som bryter ner vad, vilka symtom som karaktäriserar en specifik sjukdom och hur en behandlar den. Med cirka 70 nya begrepp om mag- och tarmkanalen, tio sjukdomar och lite extra glosor på det bli en lätt irriterad över tillvaron.
Skit också.
Det känns som allting involverar antingen jobb eller plugg. Att jag har glömt hur en lever. Vad jag kan skriva om, få ner i text. Kanske har jag slutat överromantisera allting in i minsta lilla detalj, även om det är en favorit att göra så. Jag har nästan slutat att fotografera, visserligen med Iphone i brist på annat, och lägga upp bilder på mitt älskade Instagram. Jag har slutat tycka om musik och finner ingenting tillräckligt bra, inget som ger en gåshud och livsgnistor.
Trots det drömmer jag om inredningsdetaljer som skulle förbättra intrycket i en 35 kvadrad-ish lägenhet. Om ett badrum med vitt kakel, superbt ljus och badkar. Men i verkligheten handlar det om blågrå ditmålade väggar i ett rum knappt värdigt att kallas badrum. Med snedtak och dunkelt ljus som gör en knäpp. Jag drömmer om ett kök med bättre tillgång till dagsljus, en balkong med växter och ytor utan snedtak. Men jag försöker, trots allt. Döljer väggar med hyllor, slänger in lite extra växter på fönsterblecket och spikar upp tavlor för hemkänsla. Funderar vart jag ska spika upp någonting här näst. Vilken lampa jag ska köpa, och vilka kuddar jag behöver.
Jag drömmer om att klippa mig, springa en mil utan att bli trött, pimpla vin med vänner och plantera om blommor. Och så vill jag resa. Till ett vårsoligt London. För det har jag aldrig upplevt.
Men i vardagstristessen finnes enbart plugg och jobbtimmar på akuten. Och en T som kramar om en varje natt.
Jag tror ändå det är de allra minsta ögonblicken som gör livet.
SvaraRadera