Prick en månad sedan jag skrev.
Pang! Sa det. Tillbaka till skolan - boom! Uppgifter, inlämningar och prov. Paniken sprider sig likt små klättrande växter runt lungorna som plötsligt drar åt... och spänner till. Examensarbetet som ska vara inlämnat om en månad och vi har nyss börjat skriva. Överanalyserar allt. Dålig egenskap med tanke på att det påverkar mig negativt.
Vi rensade den gula röriga kolonistugan för någon vecka sedan. Farmor hade så himla mycket plastburkar och diverse skräp. Mycket ska slängas på tippen någon dag. Vi har även grävt upp ett smultron- och jordgubbsland samt placerat ut pallkragar i mönster, köpt fröer och sättlök.
Vi sprang bara två gånger förra månaden. T's knä mår inte så bra. Tillbaka till ruta ett. Äter som vanligt, inget spring. Väger mig cirka alltid varje morgon och tror att något ska vara förändrat. Men det är det aldrig så klart. Det kliar inuti kroppen. En känsla av ett måste. Att röra på sig. En irritation om att jag ändå kommer få träna själv om det inte handlar om att cykla eller simma. Det finns liksom ingen i närheten som jag kan göra sådant med. Tanken på att springa runt illröd som en tomat i en småstad mitt i stan känns inte heller som något optimalt. Vi får se vad som händer. Antagligen vad som alltid händer, ångest och förnekelse i ett kretslopp. För evigt.
Det var allt för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar