Ibland funderar jag kring hur allting har förändrats. Om jag förändrats som person. Att jag exempelvis inte är lika aktiv på sociala medier, inte känner samma behov av att dela med mig som jag gjort innan. Nu skäms jag nästan över att exploatera mig själv? Att det känns bättre att ha integriteten intakt. Att det har blivit så pass vanligt att man ska informera om allting man håller på med. Visst, jag är en nyfiken själ så jag uppskattar ju när andra gör detta, men själv känner jag inte att jag har orken eller kreativiteten till att visa upp fina redigerade bilder på Instagram eller skriva någon uppmärksamhetsstatus på Facebook - vilket jag enligt minnesfunktionen där var jävligt bra på innan. Kanske är det så när man inte riktigt har hittat en stadig grund att stå på, att man gärna tar bekräftelsen från alla runt om kring.
Och eftersom jag är en sådan sentimental person kan jag givetvis tänka på gamla tider och gamla vänskaper samt få ångest över att den tiden är förbi och att några vänskaper avslutats - och det p.g.a. oenigheter eller att man har växt ifrån varandra. Jag kanske söker efter dåtiden ibland. Väver in mig i minnen från förr. Minnen med gamla kollegor, gamla gymnasievänner och hjärtekrossande stunder med gamla förälskelser. Kanske söker man efter nya rus i vardagen. Något att bli hög på. Ibland kan jag tänka tillbaka på stunder som jag själv inte upplevt som jättespeciella när jag väl var i dem. Det är som att minnena bearbetas år för år och att det dåliga inte spelar någon roll längre eftersom man ser allting genom ett rosaskimrande filter. Jag kan sakna sammanhållningen i tidigare vänskapskretsar som numera är så pass splittrade att man enbart umgås med en bråkdel av dem. Kanske är det just så, att man enbart hålls ihop eftersom där finns en gemensam faktor: skola, arbete, att man är på samma nivå i livet. Jag tror att när det väl brustit är det svårt att hitta tillbaka och plocka upp fragmenten som finns kvar. Att försöka lappa ihop någonting som inte längre finns. Ungefär som att hälla mer och mer strössel på en smältande mjukglass. Det som är svårt med att tänka på sådana saker är att man i nutiden inte riktigt vet hur man ska ta sig vidare. Vilka mål man har i livet och vad man vill. Jag vill givetvis upptäcka nya platser och hitta små guldkorn i vardagen. Just nu vet jag dock inte hur.
Efter min examen har dagarna bara rullat förbi, vecka för vecka. Jag jobbar ju oregelbundet och då är den tråkiga vardagen inte lika tydlig. En dag jobbar jag kväll medan jag den andra är ledig i två dagar. Ibland jobbar jag helg och ibland är jag ledig. Jag trivs absolut på arbetsplatsen även om där är många som pratar skit om varandra och ibland är det svårt att inte ryckas med i det hela. De pratar om kollegor som inte har någon självinsikt, om chefen som inte kommer höja dem till samma lönenivå som de nya, d.v.s. min. Givetvis är jag fortfarande svinrädd för att vara ansvarig sekreterare i traumarummet, där alla livshotande personer rullas in med ambulans, även om det egentligen bara är min uppgift att komponera en jävla röntgenremiss. Som vanligt skrämmer de nya sakerna mig, tills jag har kontroll. Jag måste bli bättre på att fråga läkarna men jag är ju svinrädd över att avbryta dem och ta plats eftersom jag "bara" är en sekreterare... Men vad är det de säger, "Life begins at the end of your comfort zone". Klyschigt, visst.
På återseende. Förhoppningsvis tidigare än inom 3 månader. Jag hittar aldrig tiden att sitta såhär, helt ensam utan att någon är hemma och liksom låta orden flöda. Men vi hörs. Om någon fortfarande tittar in här, det vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar