Till den grönare sidan av livet.

Det är storm på jobbet. Människor teamar upp och tycker att vi får ta så satans mycket kritik av vår ny chef men aldrig får höra något positivt. Fast de flesta överdriver. Vissa skriver under uppsägningslappar och ska börja plugga eller resa till andra sidan jordklotet. Jag pratar med T på rasten samtidigt som jag äter en cheeseburgare. Han säger att han vill komma någon vart med sitt liv och det kanske är nu man ska ta tag i det, nu när alla andra slutar. Så gör vi upp en plan om att vi ska titta på utbildningar och kontakta en syo. För om båda pluggar så kanske vi kan motivera varandra. Han berättar om att han funderar på socionom och att han haft en dröm om brandman sedan han var femton år. Han säger att vi gör det här tillsammans, du och jag. Vi ska ta oss härifrån. Göra någonting med våra liv. Leva på existensminimum och äta nudlar i sängen. Och jag tror på honom. På att han kan rädda mig. På att han kan dra upp mig ur en dvala, ett limbo som varat i 30 månader, kanske längre än så. För jag vet att han är min stabila pelare i livet, den som håller ihop ett känslokaos innanför huden. Den som pussar en varm, som håller en hårt när en blir ledsen. Han är så jävla fin, den där Thobias.