årets som gått, snart ett minne blått.

Jag blir alltid lite sentimental när jag hitta gamla inlägg jag skrivit. De må vara romantiserade en del av dem, men jag tycker ändå att de förmedlar en känsla. Jag tänker tillbaka på hur saker har varit och hur allting är numera. Vilka människor som glidit ifrån mitt liv och vilka som tillkommit. En liten fågel viskade i mitt öra att jag och en vän gjort slut - att jag var för "torr" som person, en annan att det inte fanns planer på att bli bjuden på bröllop trots att hela ordinarie vänskapskretsen valdes in.

Det känns klyschigt så här i slutet på året att prata om sitt nya jag. Att en kommer bli bättre nästa år, precis som om det är årsskiftet som sköter förvandlingen. Det känns ännu mer klyschigt att säga att en kommer börja springa och hålla fast vid det. Att ett halvmaraton kommer bli av i sommar. Att en inte ska lägga mer energi på de som får en att må dåligt, att en ska börja äta mer vegetariskt en gång för alla.

Låt oss prata om vad jag gjort det här året, med hjälp av en lista:

• Jag blev utnämnd till årets medarbetare på mitt jobb.
• Jag arbetade som skiftledare i mer än ett halvår, samt gick skiftledarkursen som vi länge väntat på samt drog in en guldpin för "extraordinärt resultat" tillsammans med två andra (T bland annat).
• Jag reste till Paris för första gången någonsin. Att en tredjedel av sällskapet inte uppskattade det kulturella och hellre föredrog en solsemester i staden kanske är en av anledningarna till vänskapsuppbrottet, vad vet jag?
• Jag sökte in till yrkeshögskola och kom in. Bara ett och ett halvt år kvar nu.
• Jag fick extrajobb på akuten efter min praktik.
• Jag firade ett år med T.
• Fick upp ögonen för blommor på riktigt. En ska satsa på suckulenter, för de behöver inte vattnas lika ofta!
• Köpte äntligen en stringhylla efter flera års suktande. Nu har jag två. Kirrade en kånken med.

När jag tänker på det kommande året så vet jag inte riktigt vad jag vill uppnå, men nästa år kanske blir året jag säger upp mig från donkan en gång för alla och aldrig kommer tillbaka. Vi kan ju hoppas. Auf Wiedersehen tillvidare mina vänner.