Jag är sedan i fredags förra veckan officiellt uppsagd från arbetet som jag velat fly från i månader (!!!!)
Jag gick dit en söndagseftermiddag med en klump i magen, beredd på att lämna lappen i någon med högre positions händer och säga att jag inte vill vara här mer. Så blev inte fallet. Första assistenten var ej där, så jag lämnade lappen på kontoret. På fyra dagar var där ingen som ringt upp mig, men så kom samtalet i fredags på eftermiddagen i skolan. Jag hade lektion så chefen fick ringa upp senare. Först när jag svarade berättade hon allmänt om vad som skulle hända i helgen när jag jobbade, sedan nämnde hon lappen och frågade om det var på grund av skolan. Jag svarade att jag fått ett annat jobb som var i stil med det jag läser till och att jag ansåg att det var bättre att arbeta där för att få in en fot. Hon verkade förstående och sådär även om jag enbart sett henne ett fåtal gånger de helger jag arbetat sedan hon tog över i september.
Nu är det över. Det där kapitlet som varit mitt liv i tre och ett halvt år. Så många bra och fina minnen men ack så många dåliga likaså. Självklart var det kul när där jobbade människor man tyckte om, men nu känner man sig mest ensam och utanför när man lyssnar på tjatet om arrangerade fester på helgerna som jag inte längre är en del av. Det var fint medan det varade men jag är glad att det är över. Så mycket glädje, ilska, ångest, skratt och tårar under dessa år. Jag har lärt mig mycket och är tacksam över att jag fått jobba där och samla på en massa erfarenhet som är guld värd.
Nu säger jag hejdå till flera månaders stress, förhöjt blodtryck och dåliga sovvanor på grund av ett arbete som körde slut på mig psykiskt och fysiskt. Tack och adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar